fredag 11 december 2009

Efter att jag fått beskedet om att jag skulle få komma och jobba kändes det väldigt bra, kändes som att jag kunde slappna av lite i jobbsökar tankarna och njuta av mina första riktigt lediga dagar, vilket jag gjorde också. Hade en supertrevlig helg!
På fredagen kom Peters vänner hit, Fredrik och Jen. Vi hade en jätte rolig kväll tillsammans och gick ut på ett ställe som heter Marie laveau där vi mötte upp Jennie och hennes jobbarkompisar.

Jaja, helgen blev som sagt trevlig och måndagen närmade sig..

måndag 13-20
Börjar väldigt positiv, känner mig sugen på att bevisa vad jag går för. Känner efter kvällen är slut att jag ändå lärt känna några av de som bor där. Går hem med en bra känsla, de är blir en utmaning men jag kommer att klara det.

tisdag 7-14
Förvirrad och vilsen är en återkommande känsla denna dag. Sjukt mkt att hålla redan på och inga riktiga rutiner att följa. Förutom att lära känna mina 24 st boende så är det otroligt mycket runtomkring som man ska ha ansvar över. Tex. matinköp osv. Träffar sköterskan och får delegering, det gick bra och jag kände att jag faktiskt fick glänsa lite med mina kunskaper. Efter mötet med sköterskorna gick jag och träffade chefen för att lämna lite papper. Hon undrar hur de gått för mig och frågar om jag vill ha ännu en inskolningsdag. Ja de vill jag svarar jag och säger att de skulle kännas bra att ha fått träffa alla som bor på gruppen innan jag börjar jobba själv eftersom jag nu bara hunnit träffa ungefär hälften av dom. Chefen Annika skrattar till lite och säger att jag självklart kommer få en till dag om ja vill det men att eftersom jag kommer vara på hela huset så kommer jag inte kunna hinna träffa alla eftersom det är 88 st som bor där.....

.......jag kunde inte riktigt ta in de hon sa men log och sa "härligt, vi ses imorrn!" Påväg mot omklädningsrummet började de slå mig vad hon precis hade sagt, jag skulle alltså springa runt och jobba på hela huset, varje dag skulle kännas som min första eftersom jag hela tiden skulle träffa nya boende. Mitt självförtroende sjönk verkligen under jorden och jag kände verkligen att jag inte skulle klara av det. Allt jag kämpat med att lära mig under dom här två dagarna och alla mina anteckningar kändes i princip förgäves. Det kändes som att det jag lärt mig var en droppe i havet jämfört med vad som skulle krävas av mig framöver. Påvägen hem fick ja en mer och mer obehaglig känsla i kroppen och hopplöstheten och paniken spred sig så jag var tvungen att ringa mamma och gråta. Resten av kvällen kändes värdelös, kunde inte sova.

onsdag 7-13
fick vara på en annan grupp, allting kändes för mkt. Jag kunde typ inte ta in nånting min inskolare sa. Tillslut frågade jag henne vad som egentligen förväntades av mig som vikarie. Hon sa att jag har exakt samma uppgifter och ansvar som en ordinarie. Jag suckade inombords och jag tror hon såg att jag tyckte det kändes mycket så hon berättade att när hon började för ett år sen så hade hon inte tänkt komma tillbaka efter hennes två inskolningsdagar, hon kände att hon aldrig skulle klara det här och att i princip alla vikarie har kännt så. wohhooo tänkte jag och fylldes igen med hopp. Jag är inte värdelös som känner att de här känns svårt, alla har kännt så. wohooo då kan jag också klara de här. Hade dock dödsångest hela natten.

torsdag 12-20
min första dag själv. Fortfarande dödsångest till jag kom dit. Gick mycket med en tjej som hette Camilla, vi gick mycket två stycken eftersom hon visste jag va ny, skit trevlig tjej. Jag kände att jag fick lite mer grepp om rutinerna och tanterna och farbröderna vet jag nu vilka i princip alla är på den gruppen. Kvällen var jag själv och det kändes faktiskt riktigt bra för att va första kvällen. Kunde äntligen slappna av och sova gott. härligt.

Ska jobba hela nästa vecka. Det blir nog bra, nu kör vi.

återkommer senare...

1 kommentar:

  1. Bra jobbat Elin gumman. Du ska se att det ordnar sig.

    SvaraRadera